Våra svenska barn

Ett mycket vackert och varmt uttryck, borde det vara, men då jag av slump råkat bli inbladad i ett socialärende och sedan på bara 3 veckor fått veta att det fanns ytterligare minst 30 barn i SigtunaMärsta kommun vars föräldrar fått höra uttryck som ” beslöjade kvinnor är inte lämpliga att uppfostra barn”. När jag insåg hur mycken grymhet, dumhet och okunnighet som visade sig i det första fallet. När jag ropade på hjälp hos de som har som yrke och uppgift att skydda barn, är moraliskt ansvariga och t.o.m. avlönas för detta blev jag besviken. Hos Barnombudsmannen, Rädda Barnen och andra var svaret ” vi hanterar inte enskilda fall”. ( 3 barn-4 månader,3 och 4 år var inte värt besväret.) Ingen var intresserad. För den socialsekreterare, Maria N, som stod bakom bortrövandet av alla dessa barn är det en möjlighet att fostra dem till goda svenska barn. Det som pågår i Sigtuna kommun och över hela landet är inget annat än Etnisk rensning. Nu finns det tillräckligt många fall för Socialstyrelsen, Barnungdomsmannen och Rädda Barnen m.fl.att ta itu med.Här handlar det inte vad jag känner eller tror, här handlar det om fakta. Detta beskrevs av lärda kvinnor och män för flera år sedan och de varnades för konsekvenser. Tidningar har tröttnat på att skriva om tvångsomhändertagande av barn nyfödda upp till 18 år. De vet att det inte leder någonstans. Men har man någonstans i Sverige råd att strunta i att hjälpa ett enda barn eller måste man ha en hop för att reagera? Jag har sett hur tjänstemän i statens namn presenterat utredningar fulla med falska uppgifter och felaktiga slutsatser baserade på misstankar och förmodanden. Psykisk och fysisk misshandel av omhändertagna barn i jourfamilj är regel. Tolkning av vad barn säger är svårt och osäkert men i många fall tar man till direkt förbjudna metoder för att få fram de svar man vill ha. Vuxna kan normalt inte dömas utan bevis men barn är svarslösa. Exempel från den grymma socialsekreteraren Maria N meritlista. 1. Barnen Amanda 10 och Andreas 6 år är föräldralösa och omhändertagna men får närvara vid den nyligen avlidna pappans begravningsakt i kyrkan. Maria N blir otålig mot slutet av ceremonin, tittar på klockan och kliver fram mot koret. Barnen ser henne komma och försöker gömma sig bakom faderns kista. Maria låter inte sig bevekas utan drar fram barnen, som skriker full hals på hjälp. Varken församlingen eller prästen hann komma över chocken och stoppa spektaklet. Maria M kunde tåga ut med de två barnen i släptåg och begravningen kunde fortsätta. 2. För att hämta 4 små barn (äldsta 10 år) ställde polisen upp med en styrka på mer än 20 man i en gryningsraid. Man bröt upp låsen till hemmet och bakband händerna på mamman. Barnen bars ut i kylan i pyjamas. De som skrek av skräck fick munnen tilltäckt med en hand. Några dagar tidigare hade mamman väntat vid en busshållplats med sina barn. Hon tillrättavisade en pojke som stod nära trottoarkanten när bussen närmade sig. En kvinna, som senare visade sig vara Maria N, kom fram och började skrika, så får man inte göra, det är inte ditt barn, det är vårat. 3. Maria N med hjälp av 2 poliser tar en 3,5 månader gammal baby i hemmet från mamman som inte kan förstå varför detta sker. Samtidigt tas hennes två äldre döttrar om hand i daghemmet. Ingen vet eller förstår vad som sker. Efter någon tid kommer det fram att det påstås att fadern 1.5 år tidigare hade klappat till ett av barnen. Ingen utredning hade gjorts, modern var överhuvudtaget inte informerad om någon misstanke. Om man verkligen brytt sig om barnens bästa, varför vänta 1,5 år innan man reagerar. Efter omhändertagandet, som socialförvaltningen medgett var felaktigt och omotiverat har man fortsatt oförtrutet med att hitta på nya antaganden, förmodan, etc för att kunna uppnå målet - det tycks vara permanent ”vård”. Jag vill inte trötta ut läsaren med flera exempel men måste nämna att Maria N inte alltid fått som hon ville. Hon anmälde för något år sedan ett par för att ha ”könsstympat” sin dotter. Föräldrarna häktades i väntan på läkarundersökning av flickan. Denna tog 2 veckor och visade entydigt att hon inte fanns några som helst tecken på ingrepp eller misshandel. Målet avskrevs och familjen stämde Sigtuna Kommun och fick ett symboliskt skadestånd för sitt lidande. Maria N var förvisso boven i dramat men eftersom socialtjänstens personal inte kan göras ansvariga för sina handlingar eller beslut fick kommunen dvs skattebetalarna ta smällen.